”Trodde inte jag skulle klara det”

 

Berhan* är eritreansk flykting och bor nu i Sverige. Han var vänlig och modig nog att dela med sig av berättelsen om resan från sitt hemland till sitt nuvarande hem här i vårt land. Intervjun gjordes inom ramen för vår kampanj #whatishome (MIND-projektet).

Hur var det att växa upp i Eritrea?

Jag växte upp I Keren i Eritrea. Jag bodde med min mor och mina två syskon. Eftersom jag var yngst behövde jag inte hjälpa till med något särskilt. Jag behövde bara gå i skolan och arbeta hårt med det. Jag gick till skolan båda under morgnarna och eftermiddagarna. Sedan spelade jag fotboll eller basketball och min dröm vara att få spela för det eritreanska landslaget.

Vad fick dig att bestämma dig för att lämna Eritrea och hur gjorde du för att göra det?

Min morbror gjorde tjänst i den eritreanska armén och hans hemadress var hos oss och det var min mor som brukade få hans lön (den eritreanska armén skickar iväg halva lönen till dem som gör militärtjänst), därför att min morbror var ogift.

Men min morbror rymde från militärtjänsten och lämnade landet. De eritreanska myndigheterna arresterade min mor och anklagade henne för att ha hjälpt honom att fly. De bad henne att få honom att komma tillbaka från Sudan, annars skulle hon få böta 50 000 Nakfa (drygt 30 000 kronor). Vi hade då inte så mycket pengar, så min mamma internerades under några månader tills hon blev sjuk. Hon släpptes för att kunna komma till sjukhus. Efter det sade hon att hon skulle betala de 50 000 Nakfa och att hon hade en vän till familjen som borgensman. Men min mamma flydde till Sudan. Jag fick då bo hos en annan morbrors familj, eftersom min bror gjorde militärtjänst och min syster var gift och bodde inte med oss.

En dag arresterade de eritreanska myndigheterna mig för att tvinga min mor att komma tillbaka till landet. Jag var internerad i omkring en vecka tills alla i lägret talade med myndigheterna för att de skulle släppa mig. Jag släpptes och dagen därpå hittade min kusin en vägvisare som skulle få mig ur landet. Jag mötte honom, men han ville inte ta med mig för att jag var så ung. Men han lät övertyga sig och vi gick i sju dagar genom öken och berg. Jag kom till Sudan och mötte min mor där.

Vad var svårast med att lämna Eritrea?

Det var det faktum att jag gick ut i något okänt. Jag lämnade allting, mina drömmar, allt som var bra och allt som var dåligt och jag var mycket ung. Vägvisaren berättade för mig när vi började gå, att många människor dör på vägen. Jag var mycket rädd. Jag visste att jag skulle sova utomhus och jag visste att det var många hyenor där ute och Rashaida-smugglare. Jag trodde inte att jag skulle klarar det och trodde att jag skulle dö på vägen. Jag har problem med magen ända sedan dess.

Hur kom du till Sverige?

Jag blev vidarebosatt av UNHCR till Sverige och jag har fortfarande svårt att tro att jag är här. Jag trodde aldrig att jag skulle lämna Egypten, utan bli deporterad till Eritrea. Men vi flög till Turkiet och sedan till Sverige.

Vad hoppades du för ditt nya liv i Sverige? Har det blivit verklighet?

Innan jag reste till Sverige hoppades jag kunna gå i skolan och avsluta min examen, men det gick varken i mitt hemland Eritrea eller i Egypten och inte heller att börja på universitetet. Jag såg vid ankomsten hit att jag kunde ta flera steg för att nå mitt mål.

Vad är din erfarenhet av att vara flykting i Sverige?

Det är svårt att nå fram till svenskarna och få vänner här. Därför stannar jag mesta av tiden i flyktingkretsar.

Vad önskar du att européer förstår av hur det är att vara flykting här?

Det finns två saker som jag önskar att människor i Europa förstår om flyktingar. Det första är att vi, flyktingarna, inte sätter våra liv på spel för att stjäla till oss en plats eller pengar, därför att ingen gör en sådan resa om det inte finns allvarliga skäl till att göra det. Ni européer har själva erfarenhet av det från världskrigets dagar. Det andra är att vi flyktingar inte är era fiender. Era fiender är de som tvingade oss att lämna våra hem för att komma hit. Ni kan påverka era regeringar för att de hjälper till att ändra på det, och sedan skulle ni aldrig mer se någon som tar en båt till Europa.

Hur upplevde du Sverige när du först kom hit och du ändrat uppfattning sedan dess?

Jag tänkte att jag nu skulle ha en god möjlighet att fortsätta i skolan och att jag skulle behandlas väl av det svenska samhället. Jag har fortfarande samma uppfattning, även om jag upplevt rasism ett par gånger. Men jag har också mött mång vänliga och snälla människor.

Vad gör du nu i Sverige? Tar du del i det lokala samhällslivet?

Jag hjälper unga ensamkommande flyktingar som bor i mitt område med deras läxor och jag organiserar fotnollsmatcher.

Hur har det varit att lära sig svenska? Varför tror du att det är viktigt att lära sig språket?

Det har varit en positiv upplevelse, därför att jag gillar att lära mig nya språk. Och jag tycker att det svenska språket är intressant. Jag tror också att det är viktigt att lära sig språket om man vill bli en del av samhället. Språket är mycket viktigt för att kunna kommunicera och för att mitt och min familj liv ska bli bättre.

Vilka har varit dina största utmaningar och största källor till glädje sedan du kom till Sverige?

Att flytta till ett nytt land är en utmaning i sig. Jag har gjort mitt bästa för att bli van vid mitt nya liv, att lära mig svenska och att vara vid gott mod. Något som glatt mig mest är att jag kan resa när som helst. Jag brukade känna det som om jag var i ett stort interneringsläger och att jag aldrig skulle slippa ut, men nu känner jag mig befriad. Jag är fri! Fotboll är det som jag älskar mest. Det är min största glädje sedan jag lämnade Eritrea och det enda jag älskar att göra när jag känner mig stressad.

Vad saknar du mest från Eritrea?

Det jag saknar mest är mina vänner och mina kusiner.

Hur håller du koll på vad som händer där?

Jag har fortsatt kontakt med mina vänner i Eritrea. Vi håller kontakt via WhatsApp och ibland ringer jag mina kusiner där.

Håller du fortfarande kontakten med din släkt som är kvar där? Tänker de också på att utvandra? Hur kan du understödja dem?

Jag håller kontakten med släkten och vännerna i Eritrea, men kanske inte så mycket. Ja, nästan alla som är äldre än 10 år tänker sig att lämna landet, därför att regeringen mer eller mindre tvingar folk att göra det genom att plåga dem eller kalla in dem till armén, som vi kallar slavarbete. Jag hjälper min släkt och vänner i Eritrea när jag kan och oftast ekonomiskt, därför att de flesta har inte nog med pengar för att klara av vardagen.

Har du fortfarande nära kontakt med Eritrea förutom med din familj? Och i så fall hur?

Nej, jag har inga nära kontakter med Eritrea förutom med min släkt, därför att internet fungerar väldigt dåligt och för att alla är rädda för de eritreanska myndigheterna. För om de kontaktar någon som flytt landet, kan myndigheterna anklaga dem för att stödja oppositionen.

Vad har du för planer för framtiden? Vill du stanna i Sverige?

Jag planerar att börja vid universitetet för att kunna hjälpa flyktingar över hela världen. Många flyktingar väntar på att få hjälp från någon och jag tror att, att när någon har fått någonting ska de ge någonting tillbaka. Jag har fått och jag får hjälp från alla omkring mig och snart ska jag kunna ge något som jag känner är viktigt tillbaka. Och ja, jag vill stanna i Sverige. Det är ett underbart land och det viktigaste är att hör gäller lagen och alla behandlas på samma sätt.

* Berhan heter egentligen något annat, men vill vara anonym.

Du kan läsa denna intervju på engelska som är det språk den skrevs på genom att klicka här: https://www.caritas.se/vara-engagemang/engagemang-i-sverige/mind/artiklar-och-intervjuer/