”Solidaritet nyckel att öppna migranters låsta situation”

Blogg av Caritas Europas chef för ”Policy and Advocacy” Shannon Pfohman

”Under 2016 anlände 374 802 migranter till Europa. Av dem anlände 351 080 över havet och 23 722 kom över land, enligt International Organisation for Migration (IOM). Samma år 2016 blev det dödligaste året för rutten över Medelhavet, då minst 4 715 migranter förlorade livet på väg över det.

De som överlevde färden och som landade på en strand någonstans i EU eller vid dess gränser är i stort behov av hjälp och solidaritet.

Solidaritet är en av EU:s centrala värden och nämns ofta av dess institutioner när de gör uttalanden. Till exempel drog Europeiska rådet slutsatsen vid sin diskussion den 15 december 2016 av EU:s asylpolitik och respons till migranter och flyktingar i nöd att ”en effektiv tillämpning av ansvarets och solidaritetens principer är ett delat mål”.

Detta engagemang för solidariteten är mycket viktigt. Det visar att EU:s ledare är beslutna att engagera sig för det gemensamma goda. Att de väljer en solidaritet som tar sig konkreta uttryck i personliga beslut, regeringsbeslut, ekonomiska beslut, liksom i en rad olika konkreta handlingar.

Eller kanske inte.

Allt eftersom debatten kring migration och asyl fortsätter blir det emellertid tydligt att EU-ledarnas förståelse av solidaritet inte innebär den slutsatsen.

För det är snarare så att EU:s medlemsländer misslyckas i sitt solidaritetstest. I stället för att prioritera att ge skydd och förbättra de nyanländas situation, tycks det som om EU lägger större vikt vid gränskontroller och att förlägga sin migrationspolitik utanför unionen. Ett tydligt exempel på det är Europakommissionens förslag om ett ”ramavtal för migrationspartnerskap” (Migration Partnership Framework/MPF), som kombinerar olika verktyg för att hindra att flyktingar och migranter tar sig innanför EU:s gränser.

Precis som Europeiska rådets slutsats [ovan] är MPF uttryckt i vackra ord och lyfts fram som ett förslag som ”räddar liv” och som ”förstärker samarbetet med länder som inte är med i EU”.

Samtidigt som MPF-förslaget har väckt stark kritik bland många NGO i hela Europa, så välkomnar Europeiska rådet framstegen i förverkligandet av avtalen med fem afrikanska länder som är ursprungs- och transitländer [av/för migranter]. Samtidigt ger rådet uttryck för sina intentioner att verka för fler avtal eller andra former av samarbeten i framtiden, så länge som resurser för det finns tillgängliga.

Genom att använda utvecklingsfonder för att hantera migrationssituationen och vidta gränskontrollsåtgärder sänder EU:s ledare ut ett mycket farligt budskap. Nämligen att det är lovligt att kränka mänskliga rättigheter så länge som det sker utanför EU och inte gör att de som formar EU:s politik råkar i knipa.

Vad är det då som får världens näst största ekonomi att ställa sig på kant med sina egna grundläggande värden?

Att stänga gränser och göra det näst intill omöjligt för människor att ha tillgång till legala migrationskanaler löser inte migrationens olika grundorsaker. Inte heller kommer det att hindra människor från att migrera. Det gör bara migrationen svårare, vilket betyder att människor kommer att välja farligare och mer riskfyllda rutter.

Syrien är ett perfekt exempel på detta. Trots det fruktansvärda inbördeskriget som pågår i landet finns det för tillfället inga legala vägar för syrier att fly från det. De kan bara fly via illegala kanaler. Resultatet blir att de som flyr för att finna skydd blir beroende av smugglare.

Dessvärre finns det inga tecken på att en omsvängning är i sikte. En viktig slutsats av Europeiska rådets möte [nämnt ovan] bekräftar nämligen det: ”Det Europeiska rådet uppmanar medlemsländerna att fortsätta att öka sina åtaganden enligt ”Partnership Framework”, och kommer att fortsätta att övervaka framstegen i att hejda flödena och öka antalet som återvänder” (Rådets beslut, sida 1).

EU:s medlemsländer var inte sena att öka sitt åtagande. Redan i slutet av december 2016 utvisades de första grupperna afghanerna från Tyskland och Sverige som ett resultat av EU:s och Afghanistans gemensamma plan för migrationsfrågor. De norska myndigheterna följde efter och inkluderade också ensamkommande barn bland dem som tvingades återvända, något som inte kan vara i enlighet med de regler som finns om skydd enligt barns rättigheter.

System som inte fungerar behöver ersättas. I dag, med mer än 65 miljoner människor i världen som tvingats bort från sina hem, är det helt klart att det sätt på vilket EU:s medlemsländer vill minska migrationsflödet inte överensstämmer med de mänskliga rättigheterna. Det skapar onödigt lidande i Europa, i de länder som utgör migranternas rutt till Europa och i de hemländer där de som vill migrera finns.

Att investera i gränskontroller är ett ovärdigt sätt att slänga miljarder euro av skattebetalarnas pengar i sjön. Pengar som i stället borde användas till att hjälpa utsatta människor i EU och andra länder.

Det finns många sätt på vilket till och med en liten del av de miljarderna kunde spenderas för att i stället rädda liv. Till exempel kunde man använda pengar till:

• Att öppna säkra och legala inresevägar till Europa.
• Att skapa ett humanitärt visum som är överkomligt och lätt att få tag på vid vilken som helst EU-ambassad i ursprungs- och transitländer.
• Att slopa visumkrav när så är befogat av trängande humanitära skäl och behov av skydd.
• Att förenkla familjeåterförening för flyktingar och migranter och därigenom bidra till att främja integrationen i mottagarländerna.

Vi behöver inte ta till drastiska åtgärder för att hjälpa människor i drastiska situationer. Vad vi behöver är en politisk vilja att tillämpa solidariteten och fortsätta att vara medvetna om det faktum att vi här talar om människor, människor i nöd, och inte själlösa ting.”

Åsikterna som uttrycks i denna blogg är författarens egna och speglar inte nödvändigtvis Caritas Sveriges inställning.

För att läsa fler bloggar och berättelser från Caritas Europa klicka här: http://www.caritas.eu/our-bloggers

Shannon Pfohman är chef för ”Policy & Advocacy” hos Caritas Europa.

Bild: Caritas Europa