Blogg: Grekland nu ett land i ständig rörelse

av Maristella Tsamatropoulou, Caritas Grekland

Under de senaste åren har vårt land tvingats hantera en dubbel humanitär kris – en ekonomisk och social kris och en flyktingkris. Därför har vi nu en aktiv emigration från Grekland, särskilt unga greker mellan 18 och 40 år, av människor som söker ett bättre liv utomlands där de har möjlighet att finna såväl arbete som en bättre levnadsstandard. Samtidigt sätter flyktingar och migranter sina egna liv och sina familjers liv på spel för att ta sig in i Grekland.

Det är situation som aldrig har inträffat förut med ”ankomster och avfärder”. Hela landet tycks vara i ständig rörelse, ständigt på jakt efter flyktvägar. Ibland tycks vi leva samma scenario som speglas i filmen ”Borta med vinden”, med bara den skillnaden att Greklands politiska och ekonomiska kris gör att landet långt ifrån är någon idealisk destination för dem som söker en säker och skyddad hamn.

Tar man en promenad i centrala Aten, eller i någon annan stor stad i Grekland, lägger man genast märke till allt det solidaritetsarbete som pågår där. Organisationer, grupper av frivilliga och enskilda medborgare är mycket aktiva och ger en mångfaldig hjälp till dem som drabbats hårdast av krisen, oavsett deras nationalitet. Det faktum att enskilda medborgare och frivilliga organisationer lyckas med att ge de fattiga hjälp, samtidigt som regeringen visar sig oförmögen att göra det, ger oss en strimma av hopp.

Nästan alla internationella organisationer mobiliserade sig förra året för att möta det stora flödet av flyktingar och migranter som ökade lavinartat. Från juni 2015 till mars 2016 anlände alla dessa människor till Grekland från Turkiet, genomkorsade landet till dess norra gräns och fortsatte mot sitt mål som var norra Europa. De var de lyckliga. För sedan gränserna stängdes i mars 2016 har situationen blivit betydligt mycket svårare både för dem som är på väg och för Grekland.

I dag finns 54 000 flyktingar och migranter spridda över det grekiska territoriet. Det lagliga ramverk som nu gäller har minskat de möjligheter som står öppna för de asylsökande. Möjligheterna har blivit beroende av de senares nationalitet. Det är inte lätt för de socialarbetare som tar hand om dem som söker asyl att förklara vilka kriterier det är som gäller i detta diskriminerande ramverk. Hur ska man kunna förklara för någon som har förlorat allt i sitt hemland, och vars liv är i fara om hon eller han återvänder dit, att hon eller han inte har någon rätt att stanna i Europa.

Det enda som vi enskilda medborgare och medlemmar av humanitära organisationer kan göra är att hjälpa flyktingarna och migranter med de medel som vi förfogar över. Liksom att arbeta tillsammans så att just dessa människors röster kan höras. Och att stämma in i deras böner om en framtid utan rädsla och osäkerhet.

Anslagstavlan är en livlina på Caritas härbärge för flyktingar på ön Lesbos.

Bild: Lefteris Partsalis/Caritas Schweiz